Herr talman! Fru Ashton! Jag representerar Sverige i dag, men jag är faktiskt flykting från Bosnien. Jag har upplevt kriget i Bosnien och det som flera kolleger här har talat om. Jag har suttit där och väntat att någon – EU, FN, Amerika, Nato – skulle intervenera, bomba, göra någonting i kriget, men ingen gjorde någonting. Den frustration som jag upplevde resulterade i mitt politiska engagemang. Det som jag ser i Nagorno-Karabach idag är en déjà-vu . Det var precis samma scenario: man ockuperade territoriet, man gjorde etnisk rensning, man flyttade på flyktingar så att man fick en majoritet av egen etnicitet. Sedan kräver man självständighet och folkomröstning.
Jag satt där och väntade att någon skulle göra någonting, men ingen gjorde det. Jag kommer i dag inte sitta och vänta utan kräva att den armeniska ockupationen måste upphöra innan flyktingar kan återvända. Först när flyktingar återvänder och vi får balans kan vi börja tala om den slutgiltiga statusen för Nagorno-Karabach. Någon gång måste vi börja diskutera det. Man kan inte genomföra en folkomröstning efter att man har förflyttat människor. Först måste flyktingarna tillbaka, och sedan måste vi börja diskutera Nagorno-Karabach, annars får vi Republika Srpska igen och det vill vi inte ha.
Fråga:
Herr talman! Stoyanov borde veta att Kosovo är internationellt accepterat som ett exceptionellt exempel. Man har sagt att detta gäller enbart för Kosovo och ingenting annat. Jag anser att EU borde vara konsekvent i hur man betraktar liknande fall när vi pratar om Sydossetien och om Transnistrien. Vi pratar om territoriell integritet i Georgien. Vi pratar om territoriell integritet i Moldavien. Varför kan EU inte vara konsekvent och också skydda territoriell integritet i Azerbajdzjan?