Herr talman!
Det är sant att länderna i vårt östra grannskap står vid ett vägskäl mellan antingen utveckling mot fullt fungerande demokratier eller stagnation. Det civila samhället, icke-statliga organisationer och mediafrihet är av stor betydelse, men vi kan inte börja med något annat förrän vi har säkrat fred och stabilitet.
Flera kollegor har tidigare nämnt Nagorno-Karabach, och spänningen som vi alla kände av under våren har som tur är inte exploderat och utvecklats till någonting värre. Det visade också att när vi samarbetar, det vill säga vi parlamentsledamöter samt Catherine Ashton och Štefan Füle, så kan vi också kontrollera situationen.
Att det för tillfället är lugnare betyder emellertid inte att vi kan lägga oss till ro, utan jag skulle vilja skicka två meddelanden härifrån: Dels att fru Ashton oftare och på ett mer regelbundet sätt bör förklara för oss vad som görs i just de frusna konflikterna, dels att vi måste behandla alla frusna konflikter i området på samma sätt.
Detta gäller inte enbart Nagorno-Karabach. Det gäller också Sydossetien, Abchazien och Transnistrien. EU måste ha ett och samma tillvägagångssätt för alla frusna konflikter och behandla dem på samma sätt.
Det som är accepterat som en lösning i ett land måste också vara accepterat av andra, både när det gäller terminologi och när det gäller handlingar.